En hemlig förlossning

Från och med nästa vecka ska vi erbjuda alla gravida kvinnor i Mweso ett hivtest. Kvinnan på bilden är inte samma kvinna som jag skriver om i texten.

Vid åttatiden en kväll kom vår hiv-sköterska Adolphe och ropade: ”Hon ska föda närsomhelst! Och hon kan tänka sig att komma till sjukhuset!”

Han pratade om en av våra svåraste hiv-patienter, en 22-årig kvinna som sökte upp oss efter en våldtäkt för två år sedan. Hon hade redan en treårig son och nu var hon gravid igen.
Vi har försökt prata med henne många gånger om hur viktigt det är att ta förebyggande mediciner och att komma till sjukhuset för att föda så att vi kan hjälpa till att ge bromsmediciner i samband med förlossningen. På så vis minskar risken drastiskt för att barnet ska smittas. Men det har alltid varit svårt att få ett bra samtal med henne. Hon har ofta uteblivit från sina mottagningstider och har inte tagit sina mediciner som hon ska.   

Kvinnan har försörjt sig som sexarbetare inne i byn och har varit livrädd för att någon i sjukhuspersonalen ska känna igen henne och sprida rykten om hennes sjukdom. Till slut gick vi med på att göra ett undantag för henne och har gjort hembesök och lämnat mediciner. Men ibland måste hon ju komma till sjukhuset för provtagning.
Den här dagen kom hennes mamma och berättade för Adolphe att hennes dotter var nära att föda och att hon kunde tänka sig att komma till sjukhuset, bara ingen fick reda på hennes hemlighet. Så vi hälsade mamman att hon var välkommen så fort som möjligt, och att ingen annan än hiv-teamet och en barnmorska skulle få veta om hennes sjukdom. 

Nästa morgon hade kvinnan fött en fullt frisk flicka och kunde flyttas till spädbarnsavdelningen. Efter att den nyförlösta mamman och hennes dotter skrivits ut har vi fortsatt att träffa dem i ett rum en bit bort från själva hiv-kliniken. Efter många, långa samtal är hon nu mindre rädd för att dö, mindre rädd för att hennes hemlighet ska komma ut, och är motiverad att fortsätta med de mediciner som behövs. Hon vågar äntligen tro på att hiv inte behöver betyda en för tidig död.

Idag har färre än en procent av alla gravida kvinnor i Kongo-Kinshasa tillgång till hivtest och behandling. Från och med nästa vecka ska vi börja erbjuda alla gravida kvinnor i Mweso ett hivtest, och om någon är positiv har vi gratis behandling för att förebygga smittspridning till barnet. Med bra behandling kan man nämligen minska risken för överföring av viruset från mor till barn till nästan noll!

Filmvisning

I söndags ville vi göra något extra för barnen som var tvungna att tillbringa helgen på barnavdelningen och avdelningen för undernärda barn. Så vi hängde upp ett vitt lakan på väggen i stora salen och visade Mary Poppins med projektorn. Alla barn från hela sjukhuset, och nästan alla vuxna, kom dit och satt på filtar på golvet eller i sängarna. Lilla M var där, familjen som har hiv och som jag skrivit in en vecka tidigare var där. Till och med en psykpatient som rymt dagen innan letade sig tillbaka till sjukhuset för att se filmen. Luften var alldeles spänd av förväntan. Så satte filmen igång och det blev stor succé. Scenerna med  dialog på engelska var kanske inte så populära, men under pingvindansen och även numret där sotarna dansar på taken tjöt alla av skratt. Det här måste vi göra om snart.

Jag träffade lilla M –som utsatts för sexuellt våld och som jag bloggat om tidigare – nästan varje dag innan hon skrevs ut. Antingen när jag rondade barnavdelningen, eller när hon lekte utanför kirurgiavdelningen. För varje dag såg hon gladare och mer avspänd ut.

M är en av de patienter som berört mig mest här i Kongo. Jag brukar alltid heja och fråga hur hon mår på Kinya-Rwandi, och då ler hon och fnissar med handen för munnen. Mitt uttal låter säkert jätteroligt. När vi fnissar ihop glömmer jag för ett ögonblick det obeskrivliga hon varit med om. Jag önskar så att det fanns något mer jag kunde göra för henne. Men inget kan vrida tillbaka tiden. Livet i Mweso måste gå vidare.

Vad Papa L varit med om

Detta bildspel kräver JavaScript.

En 54-årig man, Papa L, kom till sjukhuset efter två dagars vandring från byn han bor i. Hans 19-årige son var väldigt orolig eftersom pappan “blivit sjuk i huvudet igen” och inte kunde arbeta. Sonen beskrev hur pappan de senaste veckorna utvecklat mer och mer sömnlöshet, rastlöshet, osammanhängande tal och märkligt beteende. Till exempel kunde han plötsligt börja flytta omkring föremål i hemmet, smeta avföring på väggarna eller ta av sig alla kläder och springa naken genom byn. Han såg ut som om han inte skött sin personliga hygien på ett tag.

Jag pratade med pappan tillsammans med vår psykolog Léa och en av våra kongolesiska samtalsterapeuter. Under de första samtalen var Papa L väldigt orolig, hans tal var svårt att förstå trots att han, enligt sonen, i vanliga fall talade bra franska. Han uttryckte sig osammanhängande och använde sig av märkligt talspråk. Så småningom framkom det att Papa L för cirka 20 år sedan blivit överfallen av beväpnade män vid inte mindre än tre olika tillfällen. Han hade blivit svårt misshandlad och en av gångerna hade han hållits fången i flera dagar. Sedan dess hade han drabbats av perioder med bisarrt beteende några veckor ungefär två gånger om året. Detta medförde att han förlorade sitt mer kvalificerade arbete och var tvungen att hugga ved och sälja på marknaden för att livnära sig och sin familj.

Tidigare hade han behandlats vid en klinik i Goma, huvudstaden i norra Kivu, men den här gången hade han inte råd att söka sig dit. Eftersom sonen hade hört att Läkare Utan Gränser i Mweso erbjuder gratis vård, också när det handlar om psykisk ohälsa, valde han att vandra den långa vägen hit med sin pappa. Eftersom pappan inte kunde hålla ordning på sig själv lade vi in honom på sjukhuset. Han fick samtalsterapi och behandlades med antipsykotiska läkemedel i tre dagar. Sedan var han tillräckligt lugn och sansad för att kunna skrivas hem med en återbesökstid och en låg dos stämningsstabiliserande läkemedel.

Tio dagar senare kom Papa L tillbaka, välklädd, ren och med ett stort leende. Sonen berättade att pappan kunnat återgå till sitt arbete. Papa L var nu lugn och lätt att ha att göra med. Hans tankar och tal var sammanhängande, han kunde förklara för oss hur han hade känt sig tidigare och kunde resonera om sina traumatiska upplevelser. Vi kom överens om regelbundna återbesök för psykosocialt stöd.

Överfullt på sjukhuset

Detta bildspel kräver JavaScript.

Har just kommit tillbaka från en kort semester, känner mig utvilad och redo för nya tag. Hade hoppats att det skulle ha lugnat ner sig lite, nu när antalet nya malariafall sjunkit något. Men jag kastades jag rakt in i ett sjukhus med nära 300 patienter – nästan dubbelt så många som vi har plats för. All personal jobbar extra hårt och vi har lagt ut madrasser i varje skrymsle och vrå för att få plats. Ökningen beror framför allt på svårt undernärda barn. För närvarande lider två tredjedelar av alla inlagda barn under fem år av akut undernäring.
Inne på avdelningen kryllar det av folk. I ett hav av mammor i färgstarka kläder skymtar man de små patienterna, mellan slangar och dropp. Sköterskorna är väldigt duktiga på att hålla rent och byta lakan ofta, men det doftar alltid lite av bröstmjölk, babysvett och urin, eftersom barnen här inte har några blöjor. Därför måste man vara lite på sin vakt när man lyfter upp ett litet barn i knät och det har hänt mer än en gång att jag har satt mig på sängkanten för att undersöka en patient och hamnat rakt i en blöt pöl. Lite dråpligt, men värre kan man vara med om.

Ökningen av undernäring beror sannolikt på en kombination av fattigdom, stigande matpriser, minskade matransoner i flyktinglägren, plundring samt ökad politisk oro vilket gör att människor inte vågar sig ut för att arbeta på fälten som vanligt. Undernäringen leder till ökad känslighet för infektioner vilket i sin tur gör att barnen får ännu svårare att få i sig näring. Så det blir som en ond cirkel!

Det är verkligen hjärtskärande att se barn som är så magra att de nästan ser ut som skelett, eller har svullna ansikten och fötter på grund av proteinbrist. Ett grymt bevis på hur orättvist världens resurser är fördelade. Å andra sidan finns det inget bättre än att se ett barn som, sakta men säkert, går från magert och sjukt till friskt och välnärt.
Jag tänker särskilt på en liten flicka med svåra brännskador, som nyligen blev utskriven. Hon fick inte i sig tillräckligt med mat och svävade länge mellan liv och död. Hon fick infektion på infektion men gick inte upp i vikt. Men så vände det, och efter några månader hade hon förvandlats till en go och glad liten spjuver. Visserligen med några ärr efter brännskadorna, men med runda kinder och busig blick.

Nu är hon alltså utskriven och hemma med sin familj. Kan ändå inte låta bli att sakna henne, efter så många månader hann vi alla bli väldigt fästa vid henne.

I sviterna av grymt våld

Kliniken där vi tar emot människor som drabbats av sexuellt våld. Alla som jobbar här har strikt tystnadsplikt. Tumaini betyder hopp på swahili.

Sexuellt våld är utbrett i norra Kivu. Förra veckan behandlade vi en vanlig familjefar med bra jobb. Han hade varit på väg på moped mot en by bara några kilometer bort från där han bor då han blev stoppad av beväpnade män. De tvingade honom att följa med till en lerhydda där han, under pistolhot, blev tvingad att våldta en okänd kvinna som hölls fången där. Sedan släppte männen honom fri, men kvinnan hölls kvar. Både mannen och hans hustru är svårt chockade och förödmjukade av händelsen och går nu i terapi.

Igår kom en 12-årig flicka till sjukhuset via en av våra mobila kliniker. Vi kan kalla henne M. M hade kidnappats av beväpnade män när hon var på väg hem tillsammans med sin morbror. Männen tvingade morbrodern att välja om de skulle döda eller våldta lilla M. Han valde att hon skulle få leva, sedan hölls hon fången och våldtogs under tre dygn. Sedan släppte de henne.

Eftersom M var både fysiskt och psykiskt skadad lade vi in henne på barnavdelningen. Hon rörde inte en min när jag undersökte henne och, som med alla våldtäktsfall, kopplas både barnmorska och psykolog in direkt. Vi behandlade henne förebyggande mot hiv och könssjukdomar, gav henne så kallade dagen-efter-piller samt rengjorde och lade om de fysiska skadorna. Tack och lov behövde hon inga kirurgiska ingrepp eller stygn. På kvällen när vi kom för att titta till henne bar hon omkring på ett av de mindre barnen på avdelningen, och försökte få det att somna. 

Vi erbjuder alla patienter som drabbats av sexuellt våld ett läkarintygintyg som de kan använda i domstol. Men hittills har nästan ingen valt att anmäla eftersom polisen varken har resurser att ställa någon inför rätta eller möjlighet att finansiera transport eller fängelsevistelse.

Välfirad kvinnodag

Detta bildspel kräver JavaScript.

Internationella kvinnodagen firades ordentligt här i Kongo-Kinshasa i torsdags. Kvinnorna hade sedan länge förberett särskilda klänningar och förväntningarna inför 8 mars var höga. Männen pratade om “kvinnodagen” med skräckblandad förtjusning.  

På morgonen hölls en särskild gudstjänst för kvinnorna, den gick vi inte på eftersom vi behövde gå en morgonrond på sjukhuset. Men klockan 10 samlades alla byns kvinnor utanför kyrkan, och gick sedan i parad genom hela byn. Det var en häftig känsla att stolt tåga genom byn med flickor och kvinnor i alla åldrar. Olika föreningar hade egna små avdelningar i paraden och sjöng olika slogans. Vi från Läkare Utan Gränser hade en egen banderoll med texten “hälsa åt alla” och sjöng på swahili, “Läkare Utan Gränser, vad gör vi? – Jo, ger gratis sjukvård”.

Paraden slutade vid fotbollsplanen och där höll olika byäldste tal till kvinnans ära. Några ur vår personal spelade upp två komiska sketcher; en om hur viktigt det är att söka vård om man utsatts för sexuellt våld, och en om familjeplanering. Det kanske låter osmakligt att göra en sketch om sexuellt våld, men med övertygande skådespelare och ett och annat fyndigt skämt så glömmer man inte det viktiga budskapet i första taget!

Möte i regnet

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag åkte jag med hiv- och tuberkulosteamet till vårdcentralen i Kashuga. Där träffade vi den första patienten här i området som får behandling mot multiresistent tuberkulos. Vi kan kalla henne Rebecka (hon heter egentligen något annat).

För en och en halv månad sedan började hon behandlingen som består av dagliga injektioner med antibiotika under sex-åtta månader. Så det är väldigt intensivt – både för patienten och för sjukvårdspersonalen. Efter injektionerna väntar tablettbehandling i ytterligare 18 månader. Rebecka tycker att det är en lång och tuff behandling, men är ändå väldigt motiverad. Och än så länge har hon inte haft några allvarliga biverkningar.

Vi träffar henne i regnskyddet utanför vårdcentralen – det är nämligen mindre risk att smittan sprids när man är utomhus. Hon ser väldigt trött ut, men lyser upp när hon ser oss.

Rebecka har gått ner mer än tio kilo det senaste året, nu väger hon 44 kilo. När hon började behandlingen bodde hon i ett läger för internflyktingar i närheten av vårdcentralen. Nu har hon flyttat till ett annat läger som ligger ännu närmare, bara några minuter bort. Hon orkar nämligen inte gå så långt varje dag.

Rebecka bor med sina tre barn i en av de små hyddorna – hennes man dog för många år sedan. Eftersom hyddan bara har ett litet rum så sover hon och barnen i samma rum. Något som inte är så bra på grund av smittspridningen.

Eftersom hon inte orkar arbeta på fälten på grund av sjukdomen kan Rebecka inte försörja sig på egen hand. Så nu livnär hon sig och sin familj på enbart den ranson med majsmjöl, bönor, ris, socker, salt och olja som vi delar ut till alla tuberkulospatienter. 

När vi frågar Rebecka om det är något mer vi kan hjälpa henne med, svarar hon att hon behöver en presenning att lägga över hyddan eftersom det regnar in. Och så får vi gärna göra något mer för barnen som inte går i skolan eftersom Rebecka inte har råd med skolavgifterna.

Vi lovar att försöka diskutera med ledningen för lägret, och även med andra hjälporganisationer, för att se om vi tillsammans kan göra något mer för henne.

Blodbrist igen

Patienternas anhöriga har har samlats utanför regnskyddet för att lyssna på varför det är viktigt att ge blod och hur det går till.

Det var tomt på blod i blodbanken igen så idag genomförde vi en bloddrive på sjukhuset. Vi har speciellt anställda som har till uppgift att sprida viktig hälsoinformation på sjukhuset och ute i byarna. De är otroligt entusiasmerande.

I morse samlade de alla anhöriga och besökare till patienterna och berättade att vi har ett stort behov av blod på grund av malaria. Sjukdomen leder nämligen ofta till akut blodbrist, särskilt hos barn. Vi svarade även på frågor om vad det innebär att vara blodgivare. Inte mindre än tio personer anmälde sig frivilligt! Efter provtagning visade det sig att två hade syfilis (som vi förstås behandlade med penicillin), en hade hepatit B och en försvann från området innan vi hann få provsvaren. Men de övriga sex donerade blod och bidrar därmed till att rädda livet på upp till tolv små barn på avdelningen!

En dag med mobila kliniken

En av våra undernärda patienter matas med terapeutisk mjölk tills hon klarar av att äta vanlig mat.

Idag följde jag med den mobila kliniken till Ihula, en av byarna vars vårdcentral vi stöder med läkemedel och handledning. På vägen åkte vi förbi Kashuga, den by som vi får flest malariapatienter från. Nu förstår jag varför. Kashugas flyktingläger ligger i en dal som varit översvämmad av regnvatten i flera veckor. Det är pölar med vatten och gyttja överallt – perfekt grogrund för malariamyggan. I lägret bor människor i små hemmagjorda vindskydd av pinnar och strån. Över varje hydda ligger ett plastskynke, med texten “UNHCR”, som skydd mot regn och vind.
På marknaden i Kashuga hade försäljarna spridit ut sina varor på tygskynken mitt i leran. Maniok, färggranna tyger och plastsandaler.

Efter Kashuga blir vägen vackrare och vackrare, lummiga gröna kullar med bananplantor och annan tropisk växtlighet. Väl framme i Ihula lastade vi av läkemedel och flera lådor med terapeutisk mat i form av jordnötspasta speciellt utformad för akut undernärda barn. Sedan satte verksamheten igång, väntrummet var redan fullt av patienter.
För ett ögonblick kändes det nästan som om jag var tillbaka i Nepal, där jag arbetade som läkare för Läkare Utan Gränser 2008/09. Vi hade samma upplägg där med ett rum för mödrahälsovård, ett för undersökning av undernärda barn och ett för allmänna patientbesök. Till och med dofterna var samma som i Nepal: doften av rök i kläderna, eftersom man lagar mat över öppen eld, blandat med doften av eftersatt personlig hygien.

På mindre än en timme upptäckte vi två nya undernärda barn som vi registrerade i vårt program. Sedan kallade en av sjuksköterskorna på mig för att undersöka en fem månader gammal pojke med allvarlig lunginflammation. Vi började en antibiotikabehandling i injektionsform direkt.

På hemvägen från Ihula blev vi stoppade av några kvinnor som vandrade längs vägen. Det visade sig att en av dem var gravid och hade börjat få värkar, så vi skjutsade henne till vårdcentralen i Kalembe. Där har vi nämligen barnmorskor dygnet runt!

”Ingenting är omöjligt”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag startade jag min första patient – en 23-årig kvinna med en treårig son – på hiv-behandling, så kallad antiretroviral behandling. Det känns helt fantastiskt att kunna hjälpa en människa, som utan behandling med säkerhet skulle gå en plågsam död till mötes, att få möjlighet att leva ett normalt liv. Det gör mig väldigt stolt över att jobba med Läkare Utan Gränser, som väljer att satsa på det här. För det är verkligen en utmaning att starta någon på livslång daglig behandling i ett område där många är på flykt eller bor i tillfälliga läger.

Vi har precis börjat med hiv-behandling i liten skala, och inom ett år hoppas vi kunna ha cirka 100 patienter under behandling. Varje patient får genomgå många samtals- och rådgivningssessioner, det är viktigt att veta att de är motiverade, passar återbesökstider samt att någon familjemedlem eller kompis kan hjälpa dem att hålla ordning på alla tabletter och återbesök, innan en behandling kan komma på fråga. Men ingenting är omöjligt. Och går det i Norra Kivu, så går det överallt.